19 september 2008

Förförord

Att ha koll på tanken är viktigt.
Hur viktigt vet alla som fått s k soppatorsk X mil
från närmaste tankstation.
Färre vet dessvärre hur viktigt det är att ha koll
på andra tankar. Exempelvis de terrorister av alla slag
som huserar mellan de egna öronen.
Det här är därför ett välment slag för tankekollens
odiskutabla vikt och värde.
September 2008, Alf Susaeg

Förord
Artikeln Iakttagaren nedan skrevs 1983 som en resumé av egna dittills gjorda erfarenheter på området. Då innehållet fortfarande är aktuellt får det bilda grund för den här översikten.
Framställningen innehåller en rad förmodligen störande citations- och anföringstecken.
Skälet är att vedertagna och träffande begrepp saknas och att vissa fenomen inte kan uttryckas i ord. Under alla omständigheter är behovet av kritisk och fördomsfri läsning (särskilt) stort när det gäller påståenden och uttalanden på det här området.


IAKTTAGAREN
Du har säkert läst eller hört påståenden av typen att de liv vi normalt lever är en illusion. Om det är högsta visdom, störande svammel, sant eller falskt avgör förstås bara du själv.
Här är lite mer tankebränsle i frågan.

Våra egna tankekonstruktioner och de attityder som dessa förser oss med är de enda bekymmer vi överhuvudtaget har. Den som får grepp om någon av dessa inre terrorister kan i ett slag eliminera hela bunten. I det innevarande ögonblicket.
Fundera närmare på innehållet i devisen

Den största konsten är
att ständigt leva i det innevarande ögonblicket
och innebär förståelse för att ordet inte är saken,
att tanken är gammal och att svaret
är uppmärksamhet.


I det innevarande ögonblicket finns varken sorger, svårigheter, problem eller bekymmer. Inget som är rätt, fel, ont eller gott. Allt bara finns, är och sker.
Klarar vi att hänga med i det ögonblicket får vi som belöning allt vi kan önska av livet.

Det finns en ofattbar energi och en lika obeskrivlig glädje i nuet.
Det har vi åtminstone hum om genom glimtvisa erfarenheter och upplevelser. Vi vet även att det är omöjligt att "styra" sig in i nuet.
Det är därför vi lider. När vi inte når fram.

Men vad är det som säger att denna livets svåraste ekvation ska vara lättlöst eller ha ett givet facit? På samma sätt som det inte är självklart att du och jag ska få det bästa eller drabbas av det värsta. Varken det goda eller det onda är givet. Ändå låter vi våra tankar uppehålla sig kring dessa abstraktioner. Varje dag livet igenom.
Samtidigt glömmer vi att lyckan finns just nu. Inte i någon annan tid. Inte hos någon annan eller hos något annat än hos oss själva.

Så, vem - eller vad - är det som ödelägger våra liv och sysslar med dessa dumheter?
Se på devisen igen.
Om vi godtar den första delen som logisk eller intuitivt rimlig: Den största Konsten är att ständigt leva i det Innevarande ögonblicket.... och fortsätter med att se på vad som krävs för att bli en konstnär på det här området:
...innebär förståelse för att ordet inte är saken…
Vilket är självklart. Orden jag älskar eller jag hatar behöver inte ha något med saken, förhållandet, att göra. Det man gör och visar i handling är Saken. Den du verkligen älskar behöver inga ord. Den vet, genom dina handlingar.
Mer påtagligt självklar blir devisen hos alla som försöker dricka kaffe ur ordet kopp.

Nästa mening säger att Konsternas Konst ... innebär förståelse för att tanken är gammal.
En av de mest självklara och samtidigt svåraste sanningar att handskas med är det faktum att tanken är - gammal.
Tanken är alltid gammal vilket medför att varje tanke på det psykologiska området – d v s allt som inte rör livets konkreta och praktiska tankehjälper; att hitta rätt buss, komma ihåg telefonnummer, namn o s v - ställer till besvär för oss.
Du kan se det själv.
Det enda som hindrar oss från att leva på det bästa och rätta sättet är våra egna tankar. Vilka vi givetvis behöver för våra dagliga liv men som inte desto mindre försvårar våra ansträngningar att nå verklig upplysning och förståelse.

När man ser vad det viktigaste ordet i denna (del)mening innebär -
att tanken är gammal - blir det lättare att se varför just tanken och tankarna är den mur som skiljer oss från verkligheten. Som fångar oss i olika föreställningar och illusioner om livet.

En av tankens favoritsysselsättningar är att omhulda goda minnen, bra bilder och behagliga upplevelser. Och på samma sätt förkasta dåliga, fula och tråkiga.
Det handlar om tankens ständiga uppehållande vid såväl lusten som dess motsats lidandet. Tanken vill ständigt och till varje pris känna lust och samtidigt ständigt och till varje pris undvika lidande.
Våra tankar sysslar med detta varje dag.

Men det är väl självklart att man inte vill lida. Och lika självklart att man vill känna lust, att ha roligt, må bra och inte drabbas av något elände, i något avseende.
Visst är det så. Men är likväl inget annat än tankens konstruktioner.

Som jag ser det arbetar tanken på olika plan eller genom olika förklädnader. Inte via något över- eller undermedvetande utan inom vårt allomfattande medvetande.
Andra beteckningar som används för detta medvetande är Överjaget, Det sanna jaget, Självet, Gud, Det hela etc.

Tanken även kallad Egot, Sinnet, Det lägre jaget mm är med detta synsätt en underordnad del av våra allomfattande medvetanden. En inflytelserik, makthungrig och despotisk del som är ofattbart listig som ständigt strukturerar sig och intar olika positioner och förklädnader, beroende på tillfälle och omständigheter.

För det mesta lägger tanken beslag på hela internutrymmet och skymmer/hindrar effektivt kontakten med våra medvetanden.

På ett plan huserar Iakttagaren. En av tankens många skapelser. Den som stör oss mest. Den som står vid rodret, styr och bestämmer det mesta i våra liv.
Det är intressant att bara studera detta tankens beläte.
Iakttagaren är till sin natur samtidigt levande och död. Det kräver därför ett speciellt förhållningssätt för att få grepp om detta fenomen. Vilket inte betyder att det är omöjligt att genomskåda och se Iakttagaren i full verksamhet.
När så sker - vilket alla som fångat denna inre terrorist kan betyga - uppstår samma känsla som när man avslöjat en avgörande lögn. En befriande känsla följd av en omedelbar förståelse för vad JAG egentligen är.
I ett sådant ‘sanningens’ ögonblick finns en obeskrivlig lycka och en oerhörd energi. Allt känns rent fysiskt parat med insikten om att det inte finns något som heter problem, olycka eller bekymmer. Bara energi, glädje och oförbehållsam kärlek till allt det fantastiska i ens omgivning.

Om det nu förhåller sig på det här sättet bör receptet vara klart:
Se till att få grepp om din egen Iakttagare!

Ja, så enkelt kan hela problemet, alla problem, uttryckas i ord.
Men ordet är som sagt något helt annat än saken, och kontakten med Iakttagaren får man inte genom att låta tankarna härja som vanligt. Så snart du tänker att nu ska du försöka avslöja Iakttagaren byter den blixtsnabbt skepnad och undrar via någon annan förklädnad vad du sysslar med, och kommer med nya knep och varianter för att få dig att sluta forska.

Det här är varken hokus pokus, abstraktion eller inbillning. Det är bara ytterligare ett av tankens oändliga uttrycks- och verksamhetsområden. De områden där tanken även kan se sig själv. Som i en spegel.


Hur gör man då för att dra någon eventuell nytta av detta i det dagliga livet?
Eftersom ordet inte är saken är det per definition omöjligt att i skrift förmedla något recept alls. Exempel genom oegennyttiga kärleksfulla handlingar och egna uppriktiga och ödmjuka ansträngningar att förstå - verkar vara den väg som står till buds.
Men eftersom vi dagligen på alla andra områden i livet använder närmevärden - även inom den ‘exakta’ matematiken - kan man om inte av annan anledning än för tankes och nöjes skull med ord säga att ett sätt att närma sig det hela är att jämföra situationer där tankarna stör med situationer då de inte stör.
När du är helt upptagen med något som du är intresserad av, när du sysslar med något nytt och intressant - just när du befinner dig i ett sådant tillstånd - finns inga tankar.
Inte av den destruktiva karaktär som vi diskuterar här.
Men Iakttagaren, kan även i ett sådant ögonblick komma in i bilden igen. På bråkdelar av en sekund. Eller först efter flera år. Eller alldeles i slutet av livet, när allt summeras.
Ett av de minst klädsamma tillfällen detta beläte uppenbarar sig för att plåga människor. Dödsskräck brukar den hemsökelsen kallas.

Så snart du mister kontakten med nuet, när du inte är i det innevarande ögonblicket, i samma stund hoppar Iakttagaren in på scenen och börjar regissera igen. Det kan ske efter något behagligt som du upplevt. Vad trevligt det där var, det måste jag göra om!Eller så dyker den upp efter något obehagligt. Efter det att du undgick att bli överkörd av en bil på stan. Iakttagaren infinner sig efter det räddande hoppet och talar om hur allt står/stod till. Men gammal som den är kan Iakttagaren bara pladdra om det som har hänt.
Det som händer kommer Iakttagaren aldrig i närheten av.

- Hur körde den idioten!
- Vad rädd jag blev!
- Den här chocken kommer jag aldrig över!

Och så vidare i all oändlighet.

Observera att alla bilder/tankar av olycksögonblicket, då du faktiskt klarade dig med livet i behåll, är en efterhandskonstruktion - signerad Iakttagaren. När du såg faran och hoppade, var du inte rädd. Du bara hoppade. Du var heller inte chockad. I så fall hade du inte kunnat hoppa alls. Du hade inga synpunkter på bilföraren eller hur han körde.
Det kom efteråt. Du gjorde överhuvudtaget inga bedömningar utom det rätta i den rådande situationen; att hoppa åt sidan.

Häri ligger Iakttagarens sanna natur.
Så snart Iakttagaren får minsta chans tar den kommandot. Letar fram största megafonen, skriker, domderar, anser, tycker och bestämmer. Och nåde den, inklusive dig själv, som inte rättar och packar sig där efter.
Iakttagaren misshandlar, plågar och tutar i dig en massa sk-t. Följden blir att du i din tur misshandlar din omgivning. Det är ett faktum.
Och som sagt; Iakttagarens enda möjliga livsrum är i det förgångna. I historien, i dåtiden. Trots att Iakttagaren ständigt utger sig för att kunna förutse framtiden.

Denna riksjöns låter vi oss alla hunsas av, mer eller mindre.
Det är egentligen ofattbart.

Det finns ett enda område dit tanken aldrig når. Till nuet.
Till nuet kan aldrig tanken få tillträde. Det är omöjligt, och i förståelsen för detta faktum ligger lösningen, räddningen, friheten eller vad man vill kalla det.

Iakttagaren kan inte existera i nuet eftersom såväl dess näring som livsrum består av tid.
I nuet existerar ingen tid. Det som är bara flyter och flödar utan begrepp eller begränsningar. Det är därför vi älskar och eftersträvar detta tillstånd.
Vi säger jag men menar iakttagarna inom oss. Än en gång ser vi hur fascinerande komplicerad tankens struktur(er) är.
Iakttagaren = tanken tror sig på något sätt veta något om det tillstånd den själv inte kan existera i. Ett tillstånd där den är död. Stendöd. Ändå vill iakttagaren genom sina kommandon försöka få oss att uppnå detta tillstånd.
Mycket intressant eller hur?

Tanken är alltså gammal. Från bråkdelar av sekunder till ett helt liv. Beroende på vad saken gäller. När vi klart ser dels att det är så, dels vad det innebär i det dagliga livet, blir det lättare att begränsa den makt och det destruktiva inflytande Iakttagaren har över oss.

Det gäller uppenbarligen att förse Iakttagaren med så lite betänketid som möjligt.

Mycket tid - stor Iakttagare - stora störningar.
Lite tid - liten Iakttagare - lite störningar.
Ingen tid - ingen Iakttagare - inga störningar.

Genom att uppmärksamt studera, bevaka och ständigt ha Iakttagaren under uppsikt, lär man sig att känna igen dess olika skepnader. Samtidigt lär man hur man bäst ska umgås med galleriet ifråga.
Att möta även de värsta ’monstren’ med kärlek och förståelse tycks vara det mest effektiva – och svåraste - sättet.

Ett enkelt, praktiskt och effektivt sätt att begränsa Iakttagarens framträdanden på scenen är att ta sig före saker. Göra saker. Syssla med något. Vad som helst utom att - tänka. Varken på det som är fyllt av lust eller det som är fyllt av olust. Så snart du stiger ut ur nuet och börjar älta det förgångna eller det kommande så är du förlorad igen. Det går blixtsnabbt. Iakttagaren tar omedelbart över och börjar tjata på dig att undvika mera lidande eller övertala dig om det nödvändiga i att uppleva det där angenäma som hände igår.

Så går det till i verkligheten hos de flesta av oss. Varje dag. Av allt att döma livet igenom hos många.

Även ‘nyckeln’ till det hela framgår av devisens …svaret är uppmärksamhet

Det finns andra ord som kan fungera; varseblivning, lyhördhet, instinkt, intuition, men uppmärksamhet är det begrepp som, tycker jag, bäst beskriver den ‘direkta accessen' till nuet.
För att ständigt ’vara i nuet’ krävs varken mer eller mindre än kontinuerlig uppmärksamhet. Utan hack eller avbrott. Varje dag, varje timme, varje sekund.

Men det är ju omöjligt! - säger du kanske.
När ska jag då få tid att tänka?
Just den tanken är Iakttagarens förskräckta protest när den förstår att den skulle bli arbetslös och friställd för gott om du skulle tillämpa idéerna i den här framställningen.
Iakttagaren vill inte att du ska leva i nuet för då dör den. Samtidigt och märkligt nog tror den sig förstå fördelarna med en tillvaro i nuet och är därför beredd att i vart fall tillstyrka en utforskning. Tala om kluvenhet.

I praktiken drar Iakttagaren alltid det längsta strået. Iakttagaren vet av erfarenhet att det inte är någon större risk att låta dig utforska det fantastiska nuet. Du kommer snart tillbaka då ni får talas vid igen. Men när du i nuet, i uppmärksamhet, ser Iakttagaren, ser vad den/det egentligen är upphör Iakttagaren att existera. Pladdret slutar direkt.

När Iakttagaren får se sig själv i ‘spegeln’ händer detsamma som med trollet som hamnar i solen. Den spricker och dör.

När dina tankar = Iakttagaren upptäcker att de är detsamma som det tankarna/Iakttagaren iakttar = det iakttagna blir det alldeles tyst.
Iakttagaren ser att du och allt omkring dig, dina tankar, inklusive Iakttagaren själv, och allt som finns omkring dig - i psykologisk mening - är identiskt lika med dig själv. Då finns ingen tid, ingen friktion. Då upphör tankarna. Du bara ser och agerar omedelbart och gör det som är rätt.

Utan kopplingar till etablerade religiösa dogmer och liknande kan till sist citeras en sällan nämnd bibliskt metafor som av mänsklighetens utveckling att döma än mer sällan praktiseras, men som med sju ord sammanfattar hela utläggningen ovan:

- När tanken tiger är du hos Gud


September 1983, Alf Susaeg



-------

Kommentarer till artikeln Iakttagaren

Var kommer ”detta” ifrån?
Om man menar ursprungligen vet ingen.
Inget är nytt under solen och en gissning är att hos de s k naturfolken – idag resterna av dem – var det här sättet att förhålla sig till tankens struktur(er) helt naturligt. Utan behov av ’verifierande vetenskapliga undersökningar’. Bl a förefaller den australiska urbefolkningen, aboriginerna, helt naturligt ha levt detta synsätt.

Själv ’träffades’ jag för trettio år sedan genom innehållet i boken Freedom from the known, översatt till svenska under titeln Att vara fri. Upphovsmannen var Jiddu Krishnamurti.
Det var en omskakande upplevelse.

Jag läste boken om och om tills den föll i sär, tills jag kunde det delvis komplicerade och svårsmälta innehållet utantill och tills jag var färdig med den självpåtagna förkunnargärningen. En process som upphörde först vid insikten om skillnaden mellan intellektuell och verklig förståelse.

Haveriet var naturligtvis självförvållat.
Inte desto mindre tog jag därefter – i om möjligt större enfald – helt avstånd från Krishnamurti och hans ’lära’, kastade hans böcker i soporna och beslöt att aldrig mer befatta mig med något liknande.

Några år senare började livet självt undervisa mig på allvar och lägga det gamla ’Krishnaijpusslet’ igen. Det jag trodde mig till fullo ha lagt, sett och förstått.

Idag - tjugosju år efter min första kontakt med Krishnamurtis tankar om livet - kan jag utan att själv ha kommit till s k kontinuerlig förståelse skriva på att det Jiddu Krishnamurti försökte förmedla till omvärlden är den samtidigt mest lätt- och svårtillgängliga av det mänskliga livets mest fundamentala insikter.

”You are the world…”
De som känner Krishnamurtis liv och gärning kallar honom andlig ledare. Trots att han uttryckligen avbad sig anhängare(i bokstavlig mening) fanns och finns de över hela världen. Både bland hög och låg.
Många som intresserat sig för hans tankar om livet finner dem ”oerhört svårfattliga och långt från den vanliga människans liv".
Det är i grunden tvärtom.
Krishnamurtis tankar är djupa men inte dunkla. De gäller alla människors liv, då de visar jagets sanna natur - människans enda problem. Det som skapar fruktan, maktlystnad, besvikelse, hopp, bundenhet, längtan efter kontinuitet och tankens alla övriga beläten.

Krishnamurtis budskap berör varje människa och kan lyfta alla över det vardagliga till tillvarons kärna, sanning, skönhet och frid.
”You are the world, the neighbour, the friend, the so called enemy. If you would understand, you must first understand yourself, for in you is the root of all understanding. In you are the beginning and the end”

Det finns inget ord, begrepp eller epitet som passar denna unikt klarsynta människa. Under sin levnad ville Krishnamurti inte åsättas titlar eller etiketter över huvudtaget, väl medveten om de barriärer sådant skapar i kommunikation och umgänge människor emellan.
Han kallade sig själv ”talaren”, rätt och slätt.
På sin dödsbädd sade Krishnamurti att han inte ville ha några apostlar.
Han uttryckte även klart att ingen skulle ta hans plats eller bli hans efterträdare.
Endast hans tankar skulle gälla.

Som barn upptäcktes Krishnamurti av teosoferna i Indien och fostrades av dem som en kommande Messias. En roll han bestämt tog avstånd från när han var trettiofyra år gammal. Därefter gick han sig egen väg. En väg som resten av hans liv innebar ett ständigt resande världen över. Att hålla föredrag och undervisa.

Krishnamurti fick trots sitt klara ’testamente’ stora mängder anhängare. Bland dem många av världens mest framstående vetenskapsmän, statsmän och intellektuella.
Albert Einstein, Mahatma Ghandi och kärnfysikern David Bohr tillhörde hans närmaste vänner(se även epilog).

Krishnamurtis enda mål med undervisningen var att göra de människor som ville och kunde lyssna verkligt fria. Han sökte aldrig publicitet, ära eller vinning för egen del och kännedomen om hans undervisning har spritts från mun till mun eller, som i mitt fall, genom att en person händelsevis kommit över någon av hans böcker.

”In oneself lies the whole world, and if you know how to look and learn, then the door is there and the key is in your hand. Nobody on earth can give you either that key or the door to open, except yourself”


Vad har man ”allt detta” till?
I den mån allas personliga nytta inte står klar idag kommer den att göra det. Förr eller senare. Inte för ”skönheten”, ”sanningen” och liknande, utan för det ofrånkomliga behovet av en genomgripande mänsklig psykologisk (r)evolution.
Att blint fortsätta på den väg vi beträtt leder åt ett enda håll.
Och när tillräckligt många ser och förstår uppstår naturligt en marknad för fungerande överlevnadsstrategier.

Transportsträckan – ett hinder
Krishnamurti sade, vid slutet av sitt liv, att han inte var säker på om någon verkligen hade förstått honom. Kanske hade han rätt. Men tveklöst hade han med dagens effektiva(re) tekniska och pedagogiska hjälpmedel på kortare tid kunnat komma närmare varje seriös lyssnares sinne.
Det finns idag fler sätt och vägar - förutom det talade och skrivna ordet - att förmedla såväl konkreta som abstrakta fenomen.
Min egen tjugosjuåriga transportsträcka - för att komma insikten nästgårds - skulle ha förkortas betydligt genom effektivare kommunikation.
Vilket förmodligen gäller alla s k seriösa sökare.

NewAge
Krishnamurtis budskap är - som det hittills framställts och alltjämt framställs - mycket komplicerat och svårsmält. Och att det idag finns en närmast omättlig efterfrågan på hjälp och vägledning på det här området är uppenbart. Newage vågen är ett exempel.
Dessvärre bestås oftast utbudet av charlataner och samvetslösa s k vägvisare vars enda insikt på området är förmågan att lura godtrogna och tjäna pengar.

Men vad är det hela fråga om – i korthet?
Kortast möjliga sammanfattning är vad jag har förstått:
Meditation > Kapitulation > Tystnad.
Resan till målet eller snarare närvaron vid målet under resan - om det är begripligt – är samtidigt självklart enkel och oerhört svår och förutsätter:
Kontinuerlig tystnad.
Inte ”vilken tystnad som helst” utan ”en tystnad utan tanke”.
Svammel? Vansinne? Pröva! Undersök!

Men hur komma sig till detta tillstånd? - om det alls är något att eftersträva?
Svaret på den andra frågan är att det finns hundratals miljoner sökande människor på jorden som är beredda till hart när vilka uppoffringar som helst för att uppnå ”detta tillstånd”. Människor som dessvärre genom med- eller omedveten vilseledning, tradition, maktintressen, ekonomisk girighet, despotiska ledare etc, sällan ens kommer tillståndet nästgårds.
Om att detta tillstånd är värt att ”eftersträva” råder alltså ingen tvekan.

Svaret på den första frågan är meditation. Men ”inte vilken meditation som helst”.
Det finns idag och har i alla tider år funnits allsköns tekniker, sätt och regler för det som kallas meditation. New Age har medfört ett världsomfattande geschäft kring sk andligt sökande i allmänhet och kring begreppet meditation i synnerhet. Här finns idag lika många skolor som ’gurus’. Det allra mesta är humbug och båg.
I bästa fall saluförs en stunds avkoppling, som lika gärna kunde ske via en kvällspromenad.
Med eller utan hund.

I sämsta saluförs allvarliga psykoser och psykiska störningar under medvetet vilseledande budskap av typen: ”Öva, öva och öva - och betala avgiften - så kommer du en dag att få uppleva Sanningen och Skönheten och får även DU möta det Ofattbara!”

Men att sitta på ett visst sätt, tända ljus och rökelse, att upprepa ett ord, en fras eller ramsa, att köpa en ’magisk’ - och naturligtvis dyr - sten och stirra på den varje dag, att räkna till tio eller hundra att, etcetera, är inte den sorts meditation som behövs.

Den enda meditation som behövs är den som får tanken att tiga.

Med detta naturligtvis inte sagt att det är enkelt att upptäcka denna ”slags” meditation och denna ”slags” tystnad. Man måste i slutänden upptäcka dessa tillstånd alldeles själv. Och då denna ”slags” meditation och ”slags” tystnad inte låter sig beskrivas slutar ordens räckvidd.
Men så ’enkelt’ är det i alla fall. Och ganska trösterikt trots allt.
Själv skulle jag ha undvikt många återvändsgränder i livets labyrint om någon bara fört mig nästgårds och berättat vad som i grunden behövs, nämligen:

En slags Meditation som via
en slags Kapitulation leder till
en slags Tystnad.

Hur många av världens gurus på området håller sig till det? Inte många, vad jag vet.
Det är därför naturligt att oerfarna sökare fastnar i de geschäft som alltmer styr utvecklingen, även på det här (livs)viktiga området.

Som oerfaren är det lättare att söka om man någotsånär får veta vad man kan/bör/ska söka efter. Vilket är ett hinder med H. Vad vet nämligen den okunnige om den sakkunniges verkliga kunskap? Och har den sakkunniges kunskap alls någon relevans för den okunnige?

Kapitulationen
Jämfört med denna ’brutala’ verklighet kan det ligga större tillfredsställelse i meditation genom mekaniska övningar, mantras, rökelse och andra utsmyckningar. Tillfredsställelse är dock inte detsamma som den sorts tystnad som krävs.
Men hur ska man då ’komma in’ när ’någon’ ständigt byter lås?
Svaret är: Kapitulera!
Snarare: Våga kapitulera inför det okända. Våga ge upp det kända. Våga låta alla tankar tystna.

Det finns ju inga legitimationer eller mästardiplom på det här området. Eftersom ingen människa, inget system och inga metoder kan förmedla det slutliga svaret. Eftersom det inte finns något slutligt svar, någon slutlig lösning.
Det paradoxala är att om och när ’nyckeln’ hittas är den skrattretande enkel. Som en böjd spik. Och när man hittat den och för första gången fått den fantastiska belöningen tror man att man är hemma för gott, plockar fram den böjda spiken inför nästa visit hos ”det ofattbara”, bara för att konstatera att ’någon’ bytt lås!
Så är det. Och svaret som vanligt enkelt och självklart:
Släpa inte med gamla nycklar!

En begriplig förklaring?
Ett exempel från den s k verkligheten som kan fungera som metafor för hur det går till att ’kapitulera’ på det här området.

Under 70- och 80-talen ägnade jag många år åt flygning och flygsporter av alla slag; helikopterflygning, motorflygning, segelflygning, ballongflygning, fallskämshoppning och dragflygning/hanggliding.














Hanggliding via fotstart innebär att man en dag med lämpligt väder tar sig till toppen av ett berg, riggar och kontrollerar sin vinge, väljer en startplats, utan hinder och skräp att snubbla på med startriktningen i vindögat, spänner fast sin bärsele i vingens A-ram, ställer upp ekipaget mot vinden, kontrollerar en sista gång att allt är OK, bestämmer den exakta löplinjen mot vinden och fattar beslutet - att starta.
I det ögonblicket är man nära ’kapitulationen’.
Men så länge man befinner i startfasen och har kontakt med den fasta marken – har man inte ’kapitulerat’.
Under några sekunder kan man - om något oväntat skulle hända under startfasen - slå hälarna i marken och avbryta starten – utan att behöva ’kapitulera’.
Men om det ska bli någon drakflygning av i livet måste man någon gång då allt går som det ska - man springer, farten ökar, man känner att vingen börjar bära – göra ett sista och beslutsamt frånskjut mot marken, för att bli luftburen.
I det ögonblicket måste man obönhörligen och villkorslöst kapitulera och lägga all tillit till omständigheterna. Till att vingen håller och fungerar, till att man vet hur man ska flyga, till att alla omständigheter tillsammans talar för att man så småningom tryggt och säkert kommer att landa på jorden igen.
Man måste lägga hela sin tillit till Omständigheterna.
Utan denna ’kapitulation’ blir det ingen flygning av och får man inte uppleva den märkliga - fantastiska anser de flesta som prövat - känsla det innebär att flyga drake.

Priset för flygupplevelsen är alltså att kapitulera. Att ge upp, släppa taget, lita på omständigheterna. Omständigheter som aldrig kan förutses fullt ut.

Sak samma på sökandets område.
Priset för att – under meditationen – starta den ’inre flygningen’ är villkorslös kapitulation.
Det är i det skedet, som vid drakflygning, många inte vågar släppa kontakten med det kända, med den fasta grunden.

Den i sammanhanget kanske mest nedslående sanningen är att det (vanligen) är mycket svårare att kapitulera, att våga släppa kontakten med det kända - på väg mot tystnaden - jämfört med att göra det avgörande frånskjutet vid en fotstart med en drake. Detta trots att man under meditationen sitter eller ligger tryggt och bekvämt utan någon som helst överhängande fysisk fara. Ett faktum som enligt min mening säger allt om tankens samtidigt konstruktiva och destruktiva kraft.
För den ’slags’ meditation som behövs är tanken alltid destruktiv och enda hinder för att möta Tystnaden. Men när man övervinner denna psykologiskt fundamentala fruktan, får man som belöning en flygtur som ingen hanggliding i världen kan mäta sig med.

Ingen start med en hangglider är den andra helt lik. Detsamma gäller ’starten mot tystnaden’. Varje ansats är unik. Att använda en gammal startinstruktion är befängt.
Verkligheten och sanningen är alltid ny, föränderlig och omöjlig att förutse.
Såvitt jag har förstått, hemligheten med allt inklusive kärnan i Krishnamurtis tankar om livet.

Vid förmedlingen av sitt i grunden revolutionerande budskap valde Krishnamurti, av någon anledning, den samtidigt vackraste och mest svårtillgängliga framställningen.
Kanske var/är den enda möjliga. Kanske inte.
För att åter travestera på området drakflygning menar jag att seriös undervisning på ’det här området’ inte bara bör ske med - för många lyssnare svårtillgängliga - ord och verbala abstraktioner.
Under 70-talet utbildade jag över fem hundra drakflygare i Sverige, men skulle inte ha fått upp en enda elev i luften utan praktisk träning. Utan konkret och påtaglig förståelse för vad det är att flyga drake.


Summering
Det kritiska, och nödvändiga, ögonblick då det gäller att villkorslöst kapitulera och släppa kontakten med det kända är nyckeln till allt.
De ’tekniker’ jag själv har utvecklat genom åren för att komma nästgårds – och sedan förbi det avgörande hindret – kan förmodligen passa fler sökare.
Intresset för Krishnamurtis undervisning har under alla omständigheter påtagligt ökat efter hans död.
Min tro är att hans radikala klarsyn gör att han i framtiden kommer att få ett avgörande inflytande på människans psykologiska evolution. En övertygelse som grundas på att en sådan utveckling är nödvändig och på att inget annat så oantastligt och i s k vetenskaplig bemärkelse bergfast förankrat betraktelsesätt av det mänskliga tänkandet - av den mänskliga tanken – finns.

Så här slutar i översättning det första kapitlet i boken Freedom from the known:
”Det regnade häftigt i går kväll men nu börjar det klarna. En ny frisk dag har grytt. Låt oss möta denna nya dag som om den vore den enda dagen. Låt oss börja den gemensamma färden utan alla minnen från gårdagen och för första gången börja förstå oss själva”

Augusti 1999, Alf Susaeg

---
Bilden ovan inlagd i texten den 25 september 2008
Fler bilder från "tiden före möglet..."